När blev destruktiva relationer underhållning?

Det som en gång fick oss att höja på ögonbrynen ser vi nu som underhållning. Men vad händer när kontroll, manipulation och gränsöverskridanden gång på gång visas i våra vardagsrum, utan att någon drar i handbromsen?

Nu är en ny säsong av Gift vid första ögonkastet igång. Än en gång får vi följa människor som gifter sig med fullständiga främlingar och sedan lever ut sina första, ofta mycket sårbara dagar tillsammans inför kameror och miljonpublik.

När programmet lanserades var idén för många ett extremt experiment. Ett slags modern flirt med en förgången tid då människor kunde giftas bort utan att ens veta med vem. I dag har vi vant oss.

Det är just så normalisering går till: vi exponeras för det extrema om och om igen, tills vi slutar reagera. Våra gränser förskjuts steg för steg, och det som en gång framstod som absurt blir till slut något vi tittar på som underhållning.

För oss på Alla Kvinnors Hus, som dagligen möter konsekvenserna av våld i nära relation, blir utvecklingen särskilt problematisk när det inte längre bara är själva programidén som är extrem, utan också de beteenden som visas.

I nya säsongen av Gift vid första ögonkastet får vi tidigt följa en man som uttrycker ett tydligt kontrollbehov. Han säger att hans fru inte kan ha manliga vänner, åtminstone inte sådana hon träffar på egen hand.

Det här är beteenden som vi känner igen som varningssignaler i destruktiva relationer. Ändå visas de som en del av underhållningen.

Det är svårt att förstå. Särskilt eftersom deltagarna inte lämnas ensamma med det som händer. Här finns psykologer, sexologer och andra experter. Här finns ett helt kamerateam som ser och dokumenterar. Här finns en produktion och en public service-kanal som rimligen har både kunskap och ansvar.

Så vi måste fråga: När ska någon säga stopp?

Är destruktiva beteenden en del av castingen för att skapa bra tv? För att väcka reaktioner, diskussion och klick? Om svaret är nej är frågan nästan ännu mer bekymmersam: hur kan så många människor se samma varningssignaler utan att ingripa?

Det handlar inte bara om deltagarna. Det handlar också om oss som tittar.

Vi har sett samma utveckling i andra tv-produktioner. Gränser som successivt har flyttats för att skapa nya rubriker och nästa snackis. Först var det chockerande att se människor ha sex i tv. Sedan blev det normalt. Nu riskerar även betydligt allvarligare beteenden att bli en del av underhållningen.

Och det är här vi måste ta vårt eget ansvar.

För även om vi tycker att det är fascinerande eller smaskigt att titta på måste vi fråga oss vad vi faktiskt är med och normaliserar. Vilka signaler skickar vi till våra unga när kontroll och destruktiva relationer visas på bästa sändningstid, i en produktion från SVT, en kanal som många dessutom förknippar med trygghet och trovärdighet?

Det räcker inte att säga att det bara är tv.

Det vi väljer att göra till underhållning säger något om vilket beteende vi är beredda att normalisera.

Kontroll är inte kärlek. Manipulation är inte underhållning. Och destruktiva relationer är inte ett tv-format.

Vi behöver inte fler produktioner som flyttar gränserna för vad vi accepterar.

Ibland måste vi helt enkelt säga: Nej tack.